Hoppa till innehåll

We’re on a boat!

2009/09/17

_DSC0935

Azerbaijan!

Idag kom vi äntligen fram till Baku, Azerbaijan. Vi anlände strax efter lunchtid i förrgår till Turkmanbashi i Turkmenistan för att leta reda på färjan som skulle ta oss över kaspiska havet. Det var ett helt rysk rallyteam som också väntade på att korsa kaspiska havet, dock till en annan hamnstad i Tjetjenien.

_DSC0792

_DSC0828

Det låg två rail-kombi färjor i hamnen och ingen visste när de skulle segla. ”Parton” vilket betyder ”senare” var det vi fick höra mycket. Vi satt och väntade i bilen och på förmiddagen dagen efter rullade ett par vagnar in på båten och vi kunde nu skriva upp oss på passagerarlistan. Sedan var det snabbt genom tullen, bli utstämplade och betala 2$ i hamnavgift. Audi kördes sedan på bredvid tågvagnarna och vi köpte biljett på båten. När vi kom upp på däck fick vi en $20 hytt med lite vikingline-känsla. Efter att ha samtalat lite med kocken käkade vi middag: kyckling, potatis med en varm öl. Det var totalt 5 passagerare på båten så det var ingen stress i köket.

_1011471

Kl 3 på natten anlände vi till Baku. Tullen gick jättesnabbt och vägskatt och försäkring kostade bara $30. Vi körde sedan från tullen på väg ut från hamnområdet i tron om att detta var den absolut smidigaste tullen på hela resan. Så var inte fallet. Det var en till bom. Här skulle hamnbiljett betalas. $50 per meter – $250 för våran bil! Han sänkte snabbt priset till $40/metern och vi trodde att det handlade om fiffel. Innan vi ens börjat bestrida kostnaden blev de väldigt otrevliga och tyckte vi skulle lämna bilen och gå till det amerikanska konsulatet om vi hade nå invändningar. Vi sa att vi var från Sverige. Vi kollade om man fick köra under bommen och det fick man inte. $192 senare och två dokument med kvitton så fick vi köra från hamnen till applåder av den nitiska hamnpolisen.

Att åka fraktfartyg över kaspiska havet är ganska annorlunda och rolig grej. Man ser en massa oljeriggar, båten är riktigt sunkig, vodkan är kall, ölen är varm. Men färja plus hamnavgifter gör att det blir ganska dyrt.
Vi bor nu på ett fint hotell innanför murarna i gamla stan. Det blir sightseeing idag och avfärd mot Georgien imorgon.

New money – New improvments in life

2009/09/14

– Ja så lyder den slogan som presidenten författat efter att ha infört en ny valuta: New Manat. 2009 är ett overgångsår och man kan använda både den gamla och nya valutan här i Turkmenistan. 5000 gamla Manat är 1 ny Manat. 1$ är 2.85 New Manat. Krångligt.

Ashgabat

Positivt är dock att en liter bensin kostar 1.65 kr! Men vägskatten plus läkarkontroll och lite andra grejer vi betalade i tullen uppgick till 144 USD, så billigt är det inte att köra i Turkmenistan som turist.
Vi rullade in i Turkemensitan igår. Gränsövergången gick på under 3 timmar och inga mutor! Avgifterna som betalades var tydligt specificerade och det var kvitton på allt.

Att sedan leta sig ut på huvudvägen mot Mary var däremot ganska krångligt. Vi betalade 2$ för en kille att köra framför oss och visa vägen, sedan var det bara att bränna på mot Mary som enligt Lonely Planet mest skulle vara känt för dåliga bilförare och centralasiens bästa sashlyk.
Vi käka såklart sashlyk och övernattade på ett ganska sjysst hotell.

Dagens bilkörning mot Ashgabat gjordes på morgon/förmiddag och temperaturen i bilen var ganska acceptabel. Även idag hamnade Audin i polisen radar. Magnus gjorde ett väldigt oförstående intryck, kliade sig lite i huvudet och polisen lessnade och släppte oss efter 97 på 70 väg!? även denna gång var det dubbelfilig motorväg där trafiken rullade på i 120.

Shaslyk

1948 drabbades Ashgabat av en jordbävning som mätte över 9 på richterskalan. Två tredjedelar av befolkningen dog och därför finns det inga gamla byggnader kvar. Staden byggdes upp – Sovietstyle för att sedan blandas med post-soviet-erans skrytbyggen och liknar idag ett ryskt Las Vegas.
Igår var det målgång i Dakar Series Silk Way Rally. En biltävling som körts från Ryssland genom Kazakhstan och slutar i här i Turkmenistan. Ryssland president var här och staden levde upp med denna målgång/politiskt toppmöte/brakfest.

Seger

Flera av stadens finare hotell var fullbokade och vi fick gnälla till oss ett rum på Hotel Turkmenistan som även ligger väldigt centralt. Vi ägnade sedan eftermiddagen åt sightseeing med bil. Mycket lyckad metod då många sevärdheter inte ligger i de centrala delarna av staden.

Guldstaty

Det mest bisarra sevärdheten var presidentmuseet där vi var de enda besökarna. Sedan soviets fall har Turkmenistan styrts med järnhand av presidenten, Niyazov. Landet har distanserat sig från omvärlden och tagit näst sista plats framför Nord Korea i ”Freedom Index”, ett mått på demokrati. Presidenten som överlevt ett mordförsök 2002 dog av en hjärtattack i december 2006. Det väcktes hopp om demokrati men dе steg Berdymukhamedov fram och utnämde sig till president och styr landet med samma koncept.
På museet kunde vi se att Presidenten, som inte ens har varit i makten i tre år, hunnit med en hel del. Han gillar motorsport, hästar och guldstatyer. Vid ett möte i vita huset ska US Secretary of State sagt att ”Turkmeninstan har uppnått perfektion i demokrati och ha det perfekta fria samhället”, detta enligt museet. Vi tror inte att Condoliza Rice besökt museet.

Walkofhealth

Jag pratade med en britt som deltagit i Rallyt där presidenten kört en av sträckorna som var inför publik. Han lutade sig fram till mig och sa med låg röst: ”He was driving like f*cking donkey, got stuck twice – In a big truck!!” – Ja, alla hotel här är buggade och prata illa om presidenten är nog inget man ska göra så någon hör.

Sista dagen i Uzbekistan

2009/09/12

Godkväll!
Bukhara
Gårdagens middag avnjöts hemma hos en uzbekistansk familj. Det bjöds på trerättes i traditionell uzbekistansk stil. Huset som vi besökte var ett utav de äldsta i Samarkand, det var byggt på 1800talet som bröllopsgåva tillnuvarande ägares gammel-gammel farmor.
Utfart
Morgonen efter när vi skulle lämna hotellet så stod en bil parkerad mitt framför porten där vi skulle köra ut. En ur personalen beklagade sig över att han alltid sa till att de inte fick parkera framför porten, men som vanligt hade ingen lyssnat. Efter att ha väntat 30 minuter och ägaren inte hade dykt upp så tog vi saken i egna händer och puttade bort bilen. Sedan bar färden av mot sista anhalten i Uzbekistan, Bukhara.
Fika
Bukhara är en stad som ligger ca 10 mil från gränsen och den liknar på många sätt Samarkand med flera maffiga moskéer och andra gamla muslimska byggnader som är täckta av oändliga mängder av mosaik. Även om det är mycket turister, speciellt franska sådana så upplevs Bukhara som en mycket mer gemytlig stad än Samarkand, moskéerna ligger mer samlat och intrycket förstärks av de trånga gränder som omger dem.
Staty
Tidigt imorgon så bär det av mot Turkmenistan, förhoppningsvis så går gränskontrollen lika smidigt som den har gjort tidigare, peppar peppar, men vi räknar med att det kan ta tid då Turkmenistan är ett av världens minst demokratiska länder. Turkmenistan är det sista ”-stan” landet vi besöker innan vi åker vidare till caucasus och sedan Europa.

Samarkand

2009/09/11

samar2

Nu är vi i Samarkand, igår lämnade vi Tashkent efter nio dagar och två nya visum, skönt att börja rulla igen, det började bli lite rastlöst att befinna sig i samma stad så länge. Dagsturen mot Samarkand är endast 30 mil, men med lite sämre vägar och sex samtal med farbror polisen så tar resan lite längre än på svenska vägar. Fyra gånger var det mest av rutinskäl eller av nyfikenhet, men två gånger hade lagar brytits med penningutdelning som följd.

Första gången hade Per kört 88km/h på en 60 sträcka, det är svårt här att upptäcka skyltarna ibland, samtidigt kör alla andra ännu fortare än en själv vilket ibland gör det oundvikligt att inte dra på sig en fortkörningsböter. När straffet kom, en bot på ca 135kr så fick vi lämna platsen och fortsätta mot Samarkand. En timme senare var det dags igen, denna gång 80km/h på 60 väg. Denna gång lyckades vi dock genom att visa oförståelse till de lokala språket slippa undan utan någon böter. Polismannen var en ganska trevlig kille som visade viss förståelse för Pers problem med att läsa skyltar.

Några mil före Samarkand stannade vi för att käka vid ett lokalt väghak, det blev uzbekistanska specialiten Shaslyk. Något vi ätit några gånger tidigare under våran vistelse. När vi var redo för att lämna restaurangen ”Smutsiga duken” fick vi den nätta notan på 65000 Sum, en nota som var ca 5ggr större än den normalt brukar vara för denna kost. Försöket till lurendrejeri uppskattades ej, varpå vi lämnade 10000 Sum i handen på ägaren och satte oss i bilen.

Lite senare anlände vi till Samarkand och checkade in på B&B boendet Antica, riktigt mysigt ställe med lite lokal touch och en stor trädgård på innegården. Efter lite kvällspromenad och käk blev det tidig kväll då tröttheten slagit in.

samar1

Idag, fredag har vi hunnit förbi några av de ritkiga turistplatserna som Registan och Amir Temurs gravplats, mäktiga platser, dock ganska turistexploaterade. Oskar och Per inhandlade lite souvenirer hos en man vid Registan. Bästa köpet gjorde Oskar som investerade i en silkesrock i traditionell uzbekistansk stil. Ikväll är det Fredag, vilket precis som i Sverige betyder x antal öl samt god mat.

Pga lite internet i landet så är det för tillfället svårt att lägga upp en massa bilder i galleriet, detta åtgärdas senare.

På återseende!

Mot Turkmenistan

2009/09/10

p1010409

Gårdagen spenderades till stor del vid poolområdet på vårat hotell. Var riktigt skönt att inte göra någonting för omväxlingsskull. Jag och Per hann dock med att pumpa däcken på bilen samt tvätta den, eller ja vi lämnade in den för tvätt…

17:00 bar det av mot Turkmenistans ambassad för uthämtning av våra visum. Det gick förhållandevis smärtfritt, vi betalade 55$ utan prutning vilket vi var ganska nöjda med. Vi hade nämligen hört priser allt från 30$ till 120$, då vi fick våra visum på 4 arbetsdagar istället för den normala tiden på 10 dagar så tyckte vi att det var en rätt bra deal. Vi fick även 5 dagars tranist istället för 3 dagars som är standard vilket vi var mycket nöjda med, nu behöver vi inte stressa så mycket.

Nu bär det av mot Samarkand och sedan vidare mot Turkmenistan. Som tidigare i Kazakhstan så kan det vara svårt att veta när vi får tillgång till internet igen men så fort vi kan så kommer det nya uppdateringar!

завтра, завтра.

2009/09/08

завтра – Ett uttryck man inte vill höra när man är i resebranschen i centralasien. Detta betyder nämligen imorgon på ryska och betyder mer än att någonting kommer ske nästkommande dag, det betyder i vissa fall också att man får planera om i sitt schema samt att de tre timmar man stog i kön var förgäves. Nja, riktigt så illa var det faktiskt inte idag då vi besöka Turkmenistanska ambassaden för att få våra visum inklistrade i passen.

När vi ansökte i Torsdags gick passagen genom grinden rekordsnabbt, denna gång gick det något långsammare då en av personerna på besökslistan, en gammal tant i 70års åldern själv tagit kommandot över listan och kommenderade vilka som skulle släppas in. Vakterna hade således ingen makt att släppa någon före genom mutor, och helt plötsligt kändes det som man var tillbaka i Sverige, med ett fungerande kösystem och allt!

Nu är väl inte detta hela världen, utan helt rättvist, de som var där först fick komma först in, visst var det några Uzbekistanier som verkade slinka in på listan på något konstigt vis, men det vi var mest orolig för var att vi inte alls skulle hinna komma in då besökstiden endast varar mellan 11-13.00. När klockan slog 13 var det endast vi tre och några uzbekistaner kvar utanför grinden. Vakten förklarade då att det var stängt för dagen. Just då kommer en av männen från konsulatet förbi innanför grinden och känner igen oss från Torsdagens besök. Eftersom vi pratade en del med honom i Torsdags verkade han förstå vår situation och vi fick komma in trots allt. Att vara trevlig, glad och prata med allt folk på dessa instanser underlättar många gånger.

Vi fick då komma in och fick vårat ärende behandlat. Det skulle nu visa sig att våra visum inte var klara ännu, åtminstone inte själva klisterlappen man stoppar in i passet. Vi fick lämna in våra pass efter att ha gjort kopior på dem och blev sedan tillsagda – завтра, imorgon klockan 17 kan ni komma tillbaka och hämta passen med färska visum innuti.

Så nu återstår bara att vänta tills imorgon för att se hur det går. Verkar dock lovande att vi fick lämna in passen samt att vi fick se nå utskrivna papper med våra namn på som var stämplade av utrikesministeriet i Turkmenistan. Nu får vi hoppas på ett ”завтра”-fritt besök imorgon.

Under Surveillance

2009/09/07

0011340

På dagens att-göra-lista var först ut att besöka Azerbaijans ambassad för att hämta våra visan sedan iväg och fixa lite dollars samt kolla in Chorsu bazaen i gamla stan.

Vi började dagen med att efter frukosten ta några hundra meters promenad till huvudvägen för att ta en taxi. På vägen ligger Israeliska ambassaden vilken är under hård bevakning då det finns en uppenbar hotsituation när den ligger i ett muslimsk land.

Vi har gått förbi ambassaden flera gånger men idag kom en agent från den Israeliska underrättelstjänsten, Mossad, med Uzbekistansk polis fram till oss och ville ställa lite frågor. Vi hade hamnat i en regelrättigt förhör med en ”foreign operative”.
Mossad hade uppebarligen lagt ner en del underrättelsearbete då han visste en del om oss t.ex. vilka hotell vi bott på tidigare. Frågorna han hade till oss var mer i karaktären av kontrollfrågor då han redan kände till saker om oss. Han visste att vi tidigare bott på Dedeman Hotel tidigare och att vi var från Sverige.

Efter blivit ombedda att ta av oss solglasögon och legitmerat oss med pass (som vi som tur hade på oss i och med att vi var på väg till Azerbaijanska ambassaden) så blev vi släppta.

På Azerbaijanska ambassaden flöt allt på bra och vi fick våra visum som utlovat. Vi träffade en amerikan som rest från Kina och vi misstänkter att han inte duschat eller bytt kläder på hela resan. Han var oerhört lortig och skäggig, men trevlig.

När vi kom tillbak till hotellet blev vi anklagade för att smutsat ner handduk för mycket och receptionisten ville ha $10 för det. Jag avvaktade med ett motbud och frågade om någon har frågat efter oss, något som hon förnekade med bestämdhet. Mossad är inga amatörer. De använder sig av ett betydligt mer sofistikerat underrättelsearbete…

Vi får nu ägna tid åt att leta efter buggar och annan avlystningsutrustning på hotellrummet och kolla över axeln när man är på stan när utländska agenter fått upp ögonen för oss.

Kulturnatten

2009/09/06

p1000800

Igår hade Oskar inhandlat ett strykjärn så nu kunde vi stryka våra skjortor och ta en taxiresa ned till operahuset där biljetter till kvällens föreställning inhandlades till en kostnad av 20 kr/pp.

Vi såg Carmen på ryska i ett fullsatt operahus. En väldigt imponerande uppsättning. Här i Tashkent är det föreställningar så gott som varje kväll och det är något som uppskattas av lokalbefolkningen och turister.

Vi åkte senare på kvällen ut mot Uzbekistans bästa nattklubb som ägs av presidentens dotter. Fickorna var bokstavligt talat fulla med pengar. Klubben ligger ner vid kanalen och är helt utomhus. Att beställa drinkar är lite speciellt då bartendern gärna vill jonglera med tre flaskor och en shaker i nån minut innan han heller upp, samt det faktum att en drink som i uzbekistanska mått mätt var dyr, skulle betalas i den lokala valutan vilket innebar att en några centimer tjock bunt sedlar skulle räknas.

p1010398

Dagen har spenderas med letande av vattenland. Vi råkade betala in oss på nöjespark i tro om att det var vattenlandet. Vi blev senare informerade att vattenlandet låg på andra sidan kanalen. Väl därinne var vi nästan helt ensamma då Uzbekerna ansåg att det var för kallt att gå och bada i 30 gradig värme och solsken.

Vi besökte sedan tv-tornet och åkte en väldig skum hiss som åkte upp och ner några gånger i fyra meter per sekund innan den stannade på utkiksdäcket. Genom de smutsiga fönstren insåg vi att Tashkent är en ganska stor stad.

Middag åts sedan på en MirBurger som använder McDonalds M:et som logotyp. Uzbekerna är tydligen inte rädda för amerikanska advokater.

Pga vissa problem med proxyservern så kan vi tyvärr inte ändra vissa saker på bloggen just nu, tex kategori, just nu samt författare ibland. Detta kommer rättas till då vi fått censurfritt internet i Europa.

Framgångsfrisyr

2009/09/04

0011327

För att lösa Pers rådande hårsituation samt smälta in med lokalbefolkningen inför helgens styrdans uppsöktes idag lokal hårentreprenör. Per hade strikta önskemål, och för att få önskat resultat hade han med en bild på sin idol Server Djeparov, de senaste årens bäste Uzbekistanske fotbollsspelare.

Till det facila priset av 35 riksdaler blev Per 20 minuter senare stolt ägare av det vi i Sverige benämner hockeyfrisyr.
Med ett nyvunnet självförtroende gjorde Per sedan en mycket lyckad upphandling av lokal valuta på den svarta marknaden. Med 20% förmånligare valutakurs fick han 180′ Sum istället för 150′ Sum, vilket är den officiella ersättning för den inväxlade beloppet.

Per möte upp med en av gatan lokal valutamäklare, affären gjordes sedan upp i hans kontor, en parkerad Lada, utom synhåll från ordningsmakten. Pers nya frisyr kommer förhoppningsvis öppna nya dörrar, eventuellt får vi besöka Tashkents nya skrytbygge på bilden nedan. Kanske dags att bygga om stadshuset i Luleå?

0011315_2

New WR 1:45:05!

2009/09/03

Ja det nya världsrekordet i konsulära ärenden lyder alltså 1h 45min 5sek. Vi besökte Azerbaijan och Turkmenistans ambassad och skicka in våra ansökninger på rekordtid!

Vi tog taxi till Azerbaijans ambassad där ambassadören plocka fram våra Letter Of Invite efter vårt referensnummer och ansökningarna fylldes i. Vi blev lovade ett visum på måndag kl 15…

Sedan åkte vi vidare till Turkmenistans ambassad där det var kö utanför. Det var 30 före oss på kölistan… men vi jobbar inte kö. Det kunde tydligen ta dagar att ta sig in. Vi var de första som blev insläppta när ambassaden öppnade 10 minuter efter vår ankomst. T.o.m. en Schweizaren som kunde ryska blev lämnad i kölvattnet.

Om det var den västerländska mustaschen eller Magnus atletiska yttre som gjorde saken eller det faktum att vi muta dem några dollar vet vi inte. Men det var tydligen en rekordsnabbt sätt att ta sig in.

Vi fyllde in våra ansökningar och våra visum skulle vara klara på tisdag. Något som normalt ska ta 10 arbetsdagar.

Våra konsulära affärer har börjat bra. Nu håller vi tummarna att våra visum ska vara klar i början på nästa vecka och vi kan börja styra den tyska bilen mot dess hemmaplan på motorvägarna i kontinentaleuropa.

Nedan kan ni se en filmsnutt som visar trafiksituationen i de tätbefolkade delarna av centralasien.